Årets premiärrunda är avklarad. Roligt att få springa lite igen, även om mitt ena knä har det kämpigt. Före knäskadan sprang jag ganska mycket och jag tycker det är en väldigt rolig motionsform, men kan såklart vara en pina om man är dåligt tränad. Jag springer gärna i skogen eller runt sågspånsslingan, det blir tyngre i och med det mjukare underlaget men samtidigt mer skonsamt. Sedan är det mysigare ute i naturen istället för asfaltvägarna. Korta men mer intensiva rundor passar mig bättre, jag klarar oftast inte springa längre än 30 minuter innan knäet gör för ont. Nöta långdistans på flera mil har aldrig varit min grej, inte ens när jag sprang som mest.
Löpning är så enkelt och kräver knappt någon utrustning, bara ut och spring. För att träna konditionen är löpningen min favorit, springer man exempelvis i terräng med en del backar kan det bli riktigt tufft. För de som aldrig sprungit går utvecklingen i raketfart, man kan att göra stora framsteg på väldigt kort tid. Börja smått med kanske några hundra meter och sedan öka på lite efter varje pass, efter ett tag klarar man flera kilometer eller mil. En riktigt härlig känsla när träningen ger resultat.
